Postad i: Bebis

En farsdag vi inte trodde att vi skulle få fira

För nästan exakt ett år sedan kändes det som att min och Jakobs värld skulle rasa samman. Från att ha varit det lyckligaste paret på jorden, till att känna en sådan otrolig sorg på bara några dagar. Vi hade fått ett plus på stickan bara 4-5 dagar innan, och hade sedan den stunden svävat på moln. Lyckan som infann sig när vi förstod att vi hade en gemensam Plutt i min mage går inte att beskriva... Men inte heller sorgen som vi genomgick när vi trodde att vi förlorade vårt lilla mirakel. Varken jag eller J har egentligen varit med om någon kris i vårt liv, så vi har liksom inte utsatts för dessa känslor. Men när man får någonting som man velat ha så otroligt mycket, och som sedan tas ifrån en på bara någon sekund känns det precis som att livet rasar.

Jag kommer ihåg att jag gick och köpte Jakobs favoritchoklad som jag tänkte ge till honom som en rolig liten grej på farsdag... Men den chokladen blev istället liggandes som en påminnelse om hur lyckliga vi var bara några dagar tidigare. Den här hemska händelsen utspelade sig dagen innan farsdag, så på morgonen efter åkte vi upp till Hudik, med fejkade leenden på läpparna, för att överraska min pappa. Väl där mötte vi även upp mina syskon och deras familjer. Det som blev en nästintill läskig upplevelse denna dag var att min äldsta systerson kommer fram till mig för att hälsa och kramas, och säger samtidigt en sak som jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Han säger precis så här: ”moster, vet du vad jag önskar mig i julklapp av dig och jakob? En liten kusin”... Klumpen som då infann sig i både min och Jakobs mage var brutal, men så här i efterhand kan man ju fasiken fundera om ungen är synsk?!

Hur som helst så fick vi, konstigt nog, en tid på gyn för att se om det verkligen var ett missfall vi varit med om. Då jag var helt bombsäker på att det var det, och för att det dessutom var så himla tidigt i graviditeten tyckte i alla fall jag att det kändes ovanligt. Men vilken tur att vi fick den alltså... Vi satt där i väntrummet som två zombies och stirrade rakt fram utan att säga någonting till varandra. För vad skulle vi säga? Vi visste ju redan att vi hade förlorat det finaste som hade hänt oss. När dom ropade upp mitt namn gick vi tillsammans in i rummet, ledsna och förtvivlade. Sköterskan gjorde ultraljudet nästan direkt, och efter bara några sekunder kunde hon berätta att hon faktiskt såg någonting. Vad det var kunde hon dock inte säga, men hon sa att vi skulle gå hem och fira med en glass. En glass? Vafan... jag kan ju inte fira något utan att veta om det faktiskt stämmer?! Vi fick i alla fall en ny tid två veckor senare, och såklart ökade hoppet om positiva resultat direkt när vi gick hem. Dock sa vi till varandra att vi inte fick hoppas på för mycket.

Dessa två veckorna gick sakta. Såååå fruktansvärt sakta att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dock behövde vi inte vänta mer än några sekunder vid nästa ultraljud innan barnmorskan, med tårfyllda ögon, bekräftade att hon såg ett litet hjärta slå. Den lyckan alltså!!!!

Vi kommer aldrig att få ett svar på vad det var som hände den där kvällen när vi trodde att missfallet var ett faktum. Men en teori är att det kan ha varit en liten tvilling till Millian som inte orkade mer. Jag tror dock att allt har sin mening här i livet, och att händelser som dessa formar en som person samt gör en starkare. Vi som par blev i alla fall starkare än vi någonsin har varit! Men hela upplevelsen gjorde också att vi hade väldigt svårt att njuta av min graviditet till en början... Oron tog liksom över.

Varför jag väljer att skriva om vår upplevelse nu är främst på grund av att jag känner mig redo, men också för att förmedla att detta borde bli någonting vi pratar mer om. Missfall händer så brutalt ofta, men ingen pratar om det... Istället stänger man in sig och känner sig som världens ensammaste person. Som att ingen annan förstår en! Detta har jag alltså förstått i efterhand, då jag faktiskt började berätta för folk om vad vi varit med om. Det är då jag har börjat förstå hur otroligt många som har varit med om samma sak! Så du som har orkat läsa igenom hela mitt inlägg och har varit med om något liknande, men inte vågat berätta för någon. Till dig skulle jag bara vilja säga att jag finns här! Skriv till mig och lätta på hjärtat, för jag lovar, det kommer att kännas bättre. Om du inte vill berätta för mig så tycker jag att du ska prata med någon annan som du litar på! Ditt hjärta kommer att bli betydligt mycket lättare efteråt.

Nu slutade vår historia lyckligt, vilket jag är väl medveten om att det i de flesta fall inte gör. Men det formade som sagt oss som människor och gjorde att vi inte tar någonting för givet. Idag firar vi Jakobs första farsdag. Vi firar livet, och vi firar vår lilla familj!

  • Postad i: Bebis

Gillar

Kommentarer

Storasyster
Storasyster,
Bästa ni ❤️