Stress, gråt och gulliga patienter
Igår kom kvällen, kvällen jag fasat för...
Sedan jag började som sjuksköterska har det gått väldigt upp och ner angående hur mycket jag har haft att göra. Jag har varit stressad många gånger, men ändå kännt att jag kan gå hem och ha fått gjort allt jag velat göra. Men igår var stressen utan dess like. Om man säger så här, jag hann sitta sammanlagt 5 minuter av 8 timmar. Då kanske ni kan förstå hur mycket jag hade att göra.... Men saken är den, att det var mina arbetskamrater som tvingade mig att sätta mig ner och äta min middag de där 5 minuterna fastän jag egentligen inte hann. Igår handlade det inte om att prioritera de minst viktiga sakerna till sist, utan att prioritera de viktigaste över huvud taget. De livsviktiga sakerna som gör att patienterna överlever.
Det är fan inte rätt att sjukvårdspersonal får så fruktansvärt dåligt betalt för att göra livsviktiga saker, hjälpa de personer som behöver det allra mest och samtidigt stressa ihjäl sig för att man inte är tillräckligt med personal! Det är fan inte rätt...
Så igår när det var som stressigast kunde jag inte längre hålla mig, tårarna bara forsade och jag kände bara att jag ville skita i allt och gå hem. När till och med patienterna kommer och kramar om en... då är det något som är fel. Var det inte jag som var där för att ta hand om dom?
Politik hit och politik dit... jag skiter i vilket, det måste bli en ändring på den situation vi har i Sverige!